torsdag 28 augusti 2014

När jag odlar.

Jag har förmodligen inte ett grönt finger på min hand men vad jag trots det ändå har är två paprikaplantor, en chili och en muterad basilika i en pallkrage på altanen. Den ena paprikaplantan är enorm och producerar lika överdimensionerade paprikor. Men, och nu kommer den ödmjuka okunskapens ansikte fram, när får man skörda egentligen? Jag har vårdat och stirrat, vårdat och trugat den där plantan HELA sommaren och nu är sommaren i princip över och jag har ännu inte fått smaka den hemodlade succéns frukt! De bara hänger där, svullna och gröna och blir aldrig varken röda eller gula eller någon annan färg som skulle föreslå någon slags mognad. Ni får ursäkta en novis frustration men HUR LÄNGE SKA MAN VÄNTA EGENTLIGEN?! Avundsjukt ser jag på instagram hur folk hela sommaren gått ut i sina små köksodlingar och plockar ihop kvällens sallad med jordiga fingrar medan jag sitter i min solstol bakom mörka glasögon och får inte en sekunds bekräftelse av den där förbenade plantan, hur jag än blänger på den. Vad gäller den andra paprikaplantan så verkar den ha gett upp och förtvinar långsamt i den förstas arroganta skugga, berövad både sol, jord och utrymme.

I en annan krage har jag jordgubbar. Eller "jordgubbar". Jag har plantor som växt explosionsartat och slängt ut långa tentakler år höger och vänster som rotat sig alldeles av sig själva och vuxit upp till ännu fler exploderande plantor ungefär så som jag föreställer mig att utomjordingar förökar sig i någon drypande håla i rymden. Men inte en enda gubbe. Och nu visade det sig dessutom att den där inbrottstjuven som strök runt på altanen igår kväll och skrämde skiten ur mig som satt i soffan helt fredligt och tittade på The Killing, tydligen var ett hungrigt tjuvaktigt rådjur. Så nu har jag inte ens alienplantor längre.

Och så är det chilin. Som visserligen klämt fram någon typ av frukt, om än i vanlig ordning konstant omogen, men som inte är avlång och smal så som bilden visade och som jag hade tänkt, utan snarare som en liten, veckad paprika. Rund och bullig, som sådana där köttiga tomater man kan få långt ner i södra Europa. Det kan ju vara så att jag, helt omedvetet på slumpaktig väg, ympat fram en helt ny sorts chili som kommer att revolutionera hela grönsaksbranschen med sina kick ass egenskaper. Man vet ju aldrig, konstigare saker har ju hänt.


Kungen av arroganta paprikor.

5 kommentarer:

Talsey sa...

Chili tar tid och det behövs värme för att chili ska mogna. (Jag har plockat in mina och har dem i fönstret nu.) Så håll ut. Eller provsmaka.

En del sorter rödnar efter att man plockat dem

Sen går det ju att äta dem gröna också :)

Sofia sa...

Talsey: Men åh! Tack för denna matnyttiga info! Tyvärr kan jag ju inte flytta in mina plantor, eller jo, med en palldragare och ett extra rum kanske, men har ju varken eller.
Borde alltså luska ut vilken sort jag har och vad jag kan vänta mig av den. Låter ju himla bra, det där!

Stina sa...

Ta en paprika och smaka! Det kanske är gröna paprikor?

Sofia sa...

Stina: Ja, jag har varit inne på att det kanske var felskyltat när jag köpte dem. Äter gärna röd och gul men gillar inte alls grön. Dock har jag hört från flera håll nu att jag ska fortsätta vänta bara. Men det där med att det kanske är gröna ändå... Attans.

Jenny sa...

Ja, vänta! Vi har apmycket i vår trädgård som väntar på bättre tider, trots att det varit varmt som ett helvete den här sommaren. Chili och tomat tex.