torsdag 5 mars 2015

Du ska aldrig bliva stur, nehejdå.

Ungefär i samma andetag som Junior skulle börja förskola gjorde vi en kovändning och bytte inte bara förskola utan sköt dessutom upp starten till i augusti. Så vi ska fortsätta vara hemma, han och jag. Han är grymmaste lilla snubben ever. Vill att han alltid ska vara precis så här. Eller, nej inte alltid. Men att han ska bli typ stor och så? Få fjun, ha obegriplig klädstil och börja snusa? Näe. Jag vill ha kvar den här ett tag, den som ropar på storebror med finaste vokalversionen av hans namn, som vinkar till folk i tid och otid, som dansar jämt och knäcker ryssen, får tjecken på fall. Vår bebis liksom.

onsdag 25 februari 2015

Giveth and taketh.

Omotiverad redovisning av mina senaste två dagar:

Tisdag. Fick en mycket oväntad bonuscheck från H&M på 400 kr. 400 SPÄNN! Jag som alltid tyckt att deras medlemserbjudanden varit skamligt dåliga. Vill dock inte tänka på vad jag gjort för att förtjäna denna episka bonus eller hur mycket jag betalat för den.
Bestämde mig för att shoppa upp den där checken fort som fan.

Förskolan ringer. De har varit på utflykt och Knappen har kissat på sig. Det har runnit hela vägen ner i vinterkängorna som nu står i torkskåpet och osar. Kommer till förskolan, öppnar torkskåpet, dör lite. Kängorna som förut var lite trasiga är nu både trasiga, smutsiga och stinker kissgubbe och en halvtimme senare slänger jag dem i en soptunna i ett köpcentrumgarage.
Bonuschecken går åt till nya vinterkängor.
Ska köpa storlek 32 men ångrar mig i sista sekund och tar storlek 31 istället. Knappen får prova utanför, de är för små, vi måste gå tillbaka och byta. Mäter foten den här gången som visar sig ha vuxit 1,5 cm på sex månader, inser då att ALLA skor han äger plötsligt på ett bräde är för små. Tar 32'orna ändå trots att de är på gränsen. Åker hem efter en alldeles för lång eftermiddag i köpcentrum. Läggningen tar en evighet, dumstirrar på The Affair i en timme innan jag slocknar.

Onsdag. Har bestämt mig för att hitta ett par 33'or iallafall så jag skickar Knappen till förskolan i, nu tydligen för små, stövlar. Åker på kursen som ligger i Solna centrum, har en riktigt bra dag där, gör bra grejer, klarar knepiga moment, känner att jag äger. Ringer till H&M; vilken butik har storlek 33? "Oj... det kan bli svårt... Det är bara Solna centrum och Kista i hela Stockholmsområdet som fått några tyvärr." Gör segerdans och kutar till H&M på lunchen, hittar 33'orna direkt, byter och är sjukt nöjd över mitt nyvunna flyt.

Åker hem i rusningstrafik, essingeleden som en förstoppad tarm genom stan. Då lägger växellådan på bilen ner, bara så där. Slutar funka, vill inte, tackohej. I vänster körfält. När de andra åker, ja då står jag kvar. Ringer bärgare, instagrammar medan jag väntar. Två bilar tutar på mig. Tutar? Really? Fyra biffiga killar i en sänkt Ford Escort vänder sig om och kollar. Nej grabbar, jag har bara parkerat här.

Åker bärgare till verkstan. Har haft Converse på mig hela dagen och blivit svettig om fötterna. Går tre km för att bli upphämtad och strumporna är fuktiga och blir svinkalla. Halvvägs börjar de värmas upp igen. Får middag hos mamma som varit barnvakt hela dagen. Barnen är galna, maten är god, alla är trötta. Ska sova nu, med Junior i dubbelsängen. Ska lukta lite på honom, bakom örat, bästa stället.

onsdag 18 februari 2015

Plötsligt; ett minne.

Grekland 2006. Slutet av juli, ökensommar. För att fly ett kokande hett Aten åker vi flera timmar norrut, längs kusten.Vi har tält i bakluckan, uppblåsbar madrass, en kylväska, ficklampor. Vi ska till en strand, säger han, en som aldrig tar slut och där man är ensam bland sanddynerna och havet slår och slår och avbryts aldrig av någon. Jag är nervös, vill inte men har inte sagt nej. Jag hatar tält, myror, sandloppor och det ovana obekväma i att ha skogen som toalett. Blundar i bilen.

Det är sant till slut, timmar senare; stranden är och är, utan slut. Dyner, stora taggiga buskar att huka sig och sitt tält under. Havet som ändrar färg och rullar, drar och smeker i sanden. Vi slår upp vårt tält, blåser upp madrassen, kläderna genast fuktiga, kommer inte att torka igen, ingenting kommer att torka igen och sedan går dagarna. Stranden är allt som finns, så lång att ögat inte når. Och det vita ljudet, vinden eller havet, jag vet inte. Timmarna går, dagar som är disiga och suddas ut mellan kisande ögons fransar. Det är så ljust. Det är så ljust och det finns ingen skugga.

Jag ville inte det här. Jag ville inte stranden, tältet, de fuktiga kläderna, sanden som letar sig in i alla fibrer, alla de minsta gömda vrårna. Den mörka långa natten, den isvita dagen. Det finns andra här också, ett till tält, efter några dagar ännu ett, men de talar sitt arga språk och jag läser mig igenom kvällarna tills ficklampan falnar och dör. Då blundar jag och väntar på sömn. Utanför finns rösterna och allt det vita ljudet.

Jag vaknar tidigt alla mornar, i blykropp, fukten som rivit upp en otäck hosta i lungorna. Hukar mig bakom en spretig, vass buske, hukar mig och hatar det. Går barfota över dynerna i det blixtrande ljuset, tvättar händerna i det stora salta. Jag vet inte hur man gör sådant här, jag vet inte hur man är den här människan, den lätta sorglösa med drömmar om eviga stränder, med snäckor. Jag försöker vara hon. Binder en snäcka om min hals i ett snöre av hampa, drar med tungan över tandköttet, hittar sand. Tänker; det gör inget, jag drunknar i sand men det gör inget. Sådant här är att älska.

Sedan står jag i vattnet, som skummar kring mina lår, det salta, det gröna. Och när jag kräks så vet jag att det är av ensamhet.


måndag 16 februari 2015

Bokhandelsnostalgi

En bra grej med att ha varit borta från jobbet så länge är att det (nästan) blivit mer en bokhandel än mitt jobb. Jag kan gå in där nu och botanisera, läsa halva baksidestexter, dra fingret längst ryggarna, fnysa åt det som jag tycker illa om, le åt det jag gillar. Utan att behöva någonting, utan att kväva ryggradsimpulser att rätta till, fylla på, fronta, fila på tipslappar. Jag kan göra som jag gjorde då, för sju år sen, innan jobbet: bara gå in och njuta. Nog för att jag njutit i jobbet också men ja, ni fattar.

Som en helt vanlig person ledde detta till att jag idag köpte två böcker:

Neil Gaiman "Trigger Warning". Oh Neil, min Neil. Blir helt lycklig av att veta att jag har det här framför mig. Alltså, hanses short fictions (och comics. och romaner.)... Lägg vantarna på ett ex av (den nu till åren komna) "Smoke and Mirrors" om ni kan. Litteraturkärlek.

Även Martina Montelius "Främlingsleguanen". En 5-åring säger upp sig från dagis och hasar sig fram genom vardagen och förorten helt allena bortsett från en tysktalande leguans sällskap. Kommer enligt utsago att bli bisarrt, vemodigt och alldeles underbart. Hej!


söndag 15 februari 2015

Tänker på mat.

En gång var det någon vid ett middagsbord som sa till mig "Ta tills du skäms". Ikväll har vi varit på middag hos grannar och maten, MATEN!, var så sjukt god att även om det inte var den här personens uppmaning så åt jag tills jag skämdes. Eller. Jag åt och åt och efteråt tänkte jag att jag kanske borde ha hejdat mig lite? Eller? Kan man göra så? Bara äta och äta.

Iallafall. Stapplar runt här med träningsvärk av den sorten som tar nästan två dygn på sig att komma. Har dragit till något i axeln så jag tar det lugnt med överkroppen nu och har tvingats överkomma min benpressångest. Alltså, den är så tung att jag har perioder då jag i princip tar omvägar runt den där jäkla maskinen. Står och blänger på den, snackar skit i omklädningsrummet. Men nu har jag tagit den tjuren vid hornen till slut med resultatet att jag går som helt stelopererad. Men jag vann över den, så känns det. Som att jag vann.

fredag 13 februari 2015

Hejhej

Denna bloggs sorgligt tynande tillvaro... Försöker göra ny header för att inspirera till något men byter inte utan scrollar och scrollar bara. I bihålorna: cement.

Min skola har flyttat till onsdagar och jag älskar den fortfarande. Den går fortare nu än förra terminen, frågorna till fröken mer frågor än handfallenhet. Jag jobbar på en liten fåtölj, lus-stolen kallar jag den eftersom jag ärvde den av en klasskompis förra terminen som hittade två små djur i den när hon rev den gamla klädseln och stoppningen. Anticimex talade emot lusteorin men för säkerhets skull har den bastat en timme i 60 grader, som brukligt tydligen är, innan jag satte igång. Förra veckan kastade jag alla planer över bord när jag satt och bläddrade i en av frökens produktkataloger från tygleverantörer och plötsligt överfölls av det mest fantastiska blommiga tyg jag sett. Som matadorerna pekar på Ferdinand satt jag med fingret ner i broschyren och deklarerade "Det där ska jag ha!" utan att tveka en sekund. Lus-stolen blir visst ingen barnrumsstol i turkost och vitt, det blir kanske inte en stol till oss alls eftersom tyget inte går ihop med nästan någonting vi har hemma men det struntar jag i. Jag måste få jobba med det. Dessutom blir den en del av min ansökan till hösten. Vem kan säga nej till det här liksom:

söndag 11 januari 2015

Vänder blad efter denna bokskandal.

Tänkte att jag så här i nyårstider kunde lista årets bästa böcker. Är ju trots allt både nörd och bokhandelsanställd. Här kommer listan:
1. "Burial rites" av Hannah Kent. Mycket bra och vacker debut om en dödsdömd kvinna i ett kargt 1820-talets Island. Bygger på verkliga händelser.

Och eh, ja. Det var det. Det var den enda bok jag läste från början till slut under hela 2014 och till och med det är en sanning med modifikation eftersom jag läste ut den i förrgår. Det här var i särsklass det absolut sämsta bokåret jag någonsin haft. Till och med 1989, när jag var tio år, var bättre. Då läste jag Kerstin Sundhs "Boken om Marie". Tre gånger.

Nu gör vi om. Gör rätt.

lördag 10 januari 2015

Jag känner det.

I en dokumentär om Depeche Modes album "Songs of Faith and Devotion" från -93 säger producenten Flood (så sjukt mäktigt namn f ö) att spela in skivan "was like... pulling teeth". Det kom jag att tänka på när jag i vanlig ordning satt i soffan och kände att jag vill blogga men det gååår inteee... Det är fan som att dra ut tänder, det sitter så jäkla långt in och jag fattar inte varför.

Ijallafall, skithuvve, jag göre ändå.

Jag går omkring med en känsla av att jag måste göra rent hus med mig själv i detta nu, januari 2015. Jag vill slå upp en massa fönster, slänga ut kläder jag inte bryr mig om längre på gatan, sluta vara föräldraledig men inte börja jobba, klippa håret i en stökig frisyr, BÖRJA PÅ TAPETSERARSKOLAN DAMN IT! Det mesta av det där tänkte jag göra, i allafall tids nog, ansökan ska inte vara inne förrän i april och det är en halv evighet dit fast jag vill att det ska vara nu nu nu, och det har blivit någon slags snöstorm med minusgrader plus att det bor barn här så det där med fönstrena får vänta också. Och A skulle bli ledsen om jag klippte av mig håret. Så jag byter ut min garderob istället, reinventar mig själv lite. Köper bomberjacka, börjar bära klocka, försöker hasa runt i klänning istället för mjukisbyxor med hängröv för att känna mig lite... inspirerad kanske, vad vet jag. Jag vill bara uppdatera den här versionen av Sofia lite. Hon som fyllde 35 för några veckor sen.
35.
Jäklar vad mycket det ser ut.
MEN sen jag kom på vad jag ska bli så har jag nästan ingen åldersnoja längre. Den har varit nästan helt och hållet knuten till prestationer, eller snarare frånvaron av dem. Någon slags förväntan (någon hade men vem?) om att jag vid det här laget (helst redan för tio år sen) skulle ha något att visa upp. En karriär, en bok, ett litet företag, en pokal av något slag kanske? Alla de där grejer jag faktiskt HAR räcker ju tydligen inte för denna någon. Men hen kan ta sig i brasan nu. Bah!

2015 kommer bli ett bra år.

lördag 20 december 2014

Tapetserarn och möblerna.

Häromdagen åkte jag till en tapetserare för att köpa lite material och klev rakt in i min dröm. Hennes verkstad låg i ett eget litet hus vid vägen, i utkanten av den tomt hon och hennes familj bodde på, i en träkåk med tinnar och torn värdiga villa villekulla. Inuti verkstan var det vitmålad träpanel, köpmansdisk och spröjsade fönster, till och med ett mitt i väggen som avskiljde det lilla köket från verkstadsrummet, köket naturligtvis med en pinnsoffa i, vackra kuddar så klart. Själva tapetseraren hade sköna glasögon, rufsigt hår och höll på att drunkna i sin grå mönsterstickade tröjan med uppkavlade ärmar. Helt perfekt med andra ord.
Dessutom höll hon precis på att klä om ett gäng stolar i William Morris-tyget Golden Lily, som verkar förfölja mig på ett nästan spöklikt sätt (förutom att vi har det som tapet i både hall och kök, men iallafall).
Jaha. Så ska jag ha det. När jag blir större.

Iallafall. Jag är klar med min fåtölj. Den blev faktiskt skitbra om jag får säja det själv. Jag köpte den på Refurn (tips!) för typ 300 spänn och då såg den ut så här:


Inte jättekul. Men sen blev den så här:



Tyger heter Smoke Blue ur serien Dune från Romo. Från början hade jag allsköns planer på supermönstrat William Morris, men gjorde en plötslig och oförklarlig kovändning och så blev det så här.

Och så har jag styrt upp en pall som jag klädde om i somras men då på gammal, dålig stoppning. Nu gjorde jag om och rätt. Ny stoppning och det här superfina tyget; Saga Forest från Littlephant.
Spraymålade benen med färg från Panduro som jag lovat mig själv att inte köpa eftersom den är dyr och dålig. Svårt att få jämn ytan och tål ingenting. Men aaanyway... Fint blev det, tycker jag.



lördag 22 november 2014

Grattis till oss.

Ikväll har vi varit på Trattorian och firat vår 7-årsdag. Vi har alltid gått dit på vår årsdag eftersom det var dit A bjöd mig på vår första middagsdejt, fast då hette det Kungsholmen. Nu har det blivit nya ägare och servisen var lite snurrig och vi blev av med en hel primi piatti någonstans på vägen men min grillade havsabborre?! Mah gawd. Grillade havsabborre, jag älskar dig.
Är hemma nu, barnen sover, jag äter glass och dricker vinterns första glögg med fötterna på bordet, Tropic Thunder på tv. Det går bra nu.

fredag 21 november 2014

Jinx.

Vi fick en smart bebis som tidigt insåg att det inte är någon idé att vara morgonpigg i ett hus fullt av sjusovare. Vi får ställa väckarklocka för att hinna i tid till förskolan och försover oss ofta ändå, det hjälper inte att ha bebis.
Så när jag igår kväll sa till A att jag väntat hela veckan på att det ska bli fredag, då Knappen är hemma också, så att vi slipper gå upp så var jag rätt säker på att det vankades sovmorgon idag.
Det skulle jag inte ha varit. Klockan sju stod bebis upp i sängen, pekade med hela handen och skrek "Titta!"

torsdag 20 november 2014

Knappen.

Vårt stora barn fyllde fem i augusti. Eller, var det 15? Eller 30? Man kan inte så noga veta med honom. På natten när han kommer vill han sova nära, med fotsulorna mot mina lår, ena armen runt min nacke och den andra runt nallen. På morgonen släpar han demonstrativt samma fötter efter sig, stönar Men åååh, du fattar ju ingenting öh!
På dagen ringer förskolan; han har gjort ett svandyk ner för en trappa och landat på munnen/näsan. Vi får en akuttid hos tandläkaren och där går han rakt in och börjar klä av sig jacka och tröja, han ska ha bara t-shirt tydligen och så skakar han liksom loss axlarna lite som om han laddade innan han hoppar upp i stolen. Jag, som inte är jättebra på de här situationerna, backar långsamt ut i korridoren med klump i magen. A, stabil som ett berg å andra sidan, är med honom när han utan så mycket som ett pip låter tandläkaren pilla och trycka och till och med röntga de två lösa framtänderna trots att han får kväljningar flera gånger av den där plastbiten han måste hålla fast med bara tänderna.
Efteråt, på väg till McDonalds för den utlovade milkshaken, frågar han försiktigt om han inte skulle kunna få en leksak? Lilla hjälte. OM du kan få! Så liten och så himla modig och kaxig och mysig och klok och tankspridd och surpuppa och vår fina fina unge.

onsdag 19 november 2014

Bra sälj, Åhléns!

Åhléns julkatalog hade den här skönt peppiga texten på sin förstasida i år.


Ett mästerverk i dubbla budskap, instagrammade jag.

Jag får sällan julpanik. Inte för att jag älskar julen, GLÖGGKVÄLLARNA, MINIJULAFTNARNA, BARNENS JULKLÄDER, DEKORATIONERNA OCH HERRE GUD MODET! utan med största sannolikhet för att våra jular varit utan allt det där. Jag, A, barnen, mamma, en gran, julmat, några klappar hemma hos min mamma. Julafton och på juldagskvällen serveras rester.
Jag vet att min mamma kan småstressa lite innan, vara orolig att det ska fattas någon något på julbordet (vilket det så klart aldrig gör). Annars är vår jul väldigt low key.
Men vet ni vad, Åhléns, när jag läser den här till synes förstående men till slut ändå skenheliga texten känner jag att vi allra helst kan skita i jul. Verkar asjobbigt.

tisdag 18 november 2014

Crunchy.

ICAs "Crunchy" med äpple och kanel, har ni ätit det? Det är i princip äppelpaj i müsliform. Jag äter numera yoghurt med "müsli" till efterrätt. Har ej vågat titta på näringsdeklarationen. Känner starkt på mig att det är slut på det roliga då.
Ska äta "nattmacka" nu och väljer mellan rågbröd med kokt ägg eller Crunchy. Hur dessa två alternativ vaskades fram är ett mysterium men jag har pms och då kan jag tyvärr inte ta ansvar för sånt. Inte heller för det uppenbara valet.

Och värre blir det.

Den här föräldraledigheten har gjort pensionär av mig. Jag har blivit en en-projekts-människa. En sak planerad per dag räcker alldeles utmärkt, annars blir jag lätt stressad och får flackande blick. Jag insåg det när min mamma var här på middag ikväll och berättade att hon blivit sån och jag spontant kände att Ja-a, så ÄR det verkligen! Vinterhalvåret gör ju inte saken bättre heller, när dagen är typ sex timmar lång. Allt som måste hända efter klockan fyra blir så sjukt trögstartat bara för mörkret och man åker omkring i allt det svarta och bara vad gör jag i den här natten?
Så, en grej om dagen, så där vid lunch ungefär. Tillvarons al dente.