onsdagen den 16:e april 2014

London Grammar.

Jag får ett sms med en spotify-länk av A. Jag öppnar den, musiken börjar och jag sätter mig ner och grinar mig igenom två lyssningar på raken. Jag älskar dig, skriver han och vet antagligen precis hur jag kommer att reagera. Den känslan: att ha någon som känner en så väl.

torsdagen den 10:e april 2014

One question down, one to go.

Livet med en 4,5-åring kan, eventuellt lite grovhugget, summeras med två frågor. 1: Hur gör jag bäst för att fostra detta barn till en empatisk, kärleksfull, solidarisk och trygg individ? Och 2: Vad gör vi med legot?
Fråga två har jag nu efter viss tandagnisslan löst. Inspirerad av vänner som vi besökte förra helgen har jag alltså sytt legopåsen! Eureka! 
Två lager tyg (här: från Ikea); ett ytter, ett inner. 1 meter i diameter.


Handtag - inte att underskatta. Sticks in mellan tyglagren innan de sys ihop. Förstärkte även sömmen ljust där.

Här hade vännernas påse breda hällor längst kanterna, men jag valde öljetter (10 mm) för att jag gillar öljetter och för att det alltid ser proffsigt och välgjort ut. Använde så många jag hade hemma men funderar på att fylla ut med fler så att påsen blir lite tätare ihopdragen. Bomullsrep, långt som tusan.

Så, när man är klar med leken tar man helt enkelt repet och drar ihop hela härligheten.

Greppar handtagen och hänger upp,

eller tar med. Voilà!

fredagen den 28:e mars 2014

Fabbologi.

Idag tänker jag på Sjörövar-Fabbe. Och på meningen "Sjörövaryrket passar'n bra, det är bara att röva och ta." Livslektion! Ibland när jag har kris brukar jag idissla faktumet att det man jobbar med inte definierar vem man är. Fabbe har ju fattat det där. Han är inte sjörövare för att han jobbar med det. Han har tvärtom valt sjörövaryrket för att han är sjörövare! Så måste det ju vara. Även om han skulle sadla om och bli bagare så skulle han ju vara Sjörövar-Fabbe fortfarande, eller hur? Bagar-Fabbe? I think not.
Sen kan man ifrågasätta Fabbes moral men han verkar ju i allafall ha en tydlig uppfattning om vad han vill och det är fan skitsvårt.

söndagen den 23:e mars 2014

Den berömda ån.

Nu har jag nog skjutit mig i mina Nike Air Pegasus. Plågade mig igenom löppasset igår och lyckades knäcka den magiska gränsen 5 km! En halv mil, damn it. Orimligt nöjd med mig själv. Här får ni en guide över detta osannolika event:
1 km: Jo, det här går ju ganska bra.
1,5 km: Vadå, har jag inte kommit längre?
2 km: Det är skitlångt kvar ju.
2,5 km: Kanske blir en kort runda idag.
3 km: Bara till den där stolpen där borta.
3,5 km: Se där, det var bara en s.k "tröskel".
4 km: Nu dör jag.
4,5 km: Jag dog eventuellt nyss men har bara inte märkt det, det här är så jobbigt att jag blivit förvirrad.
4,7 km: What?! Snart fem?!
4,8 km: Snart 5!
4,9 km: KÄMPAAA!
5 km: STANNA ALLA KAN SLUTA SPRINGA DET ÄR ÖVER JAG VANN.

Däremot kan jag ha ropat hej alldeles för tidigt. Dagens utflykt går till öppet apotek för att fixa stödbinda till knät. Några tips?

lördagen den 22:e mars 2014

I-landsproblemets slut.

Om ca en vecka kommer vi att få kommunalt vatten och avlopp. Fattar ni?! Nä, det kanske ni inte gör för det låter inte så fancy men det är en sån jäkla lyx, I tell you! Vi har alltså haft en enskild brunn och en tank dit allt avlopp och gråvatten gått som vi fått tömd runt var 5e vecka (bortsett från våra första 1,5 år då vi körde med utedass). Och det kan ju funka jättebra och funkade jättebra tills vi rev stugan och byggde huset. Då, antagligen pga att någon skada uppstod i brunnen, blev vårt vatten skit. Så nu har vi bott i två år i världens finaste nybyggda hus men tvingats ha dunkar med vatten som vi hämtat någon annanstans ifrån på köksbänken för att dricka/laga mat och vattnet ur brunnen har levt sitt eget liv och ändrat både färg och doft efter eget lynne lite då och då.

Men om en vecka är vi påkopplade på det kommunala nätet och aldrig igen behöver vi stoppa en gäst som slår upp ett glas vatten ur kranen i köket eller ursäkta oss för den kalkbruna toaletten som får oss att framstå som ovårdade grisar eftersom den inte går att få ren. Eller duka fint men hoppas att ingen av någon anledning vänder på tallrikarna eftersom undersidorna blivit flammiga och missfärgade.
Vi kommer ha rent vatten att duscha barn i, tryck i kranen och jag ska för första gången fylla det där badkaret som bara har stått fram tills nu, stänga in mig och bada badkar, som vilken normal människa som helst. Inte en dag för tidigt. Det började kännas lite snopet för ett par år sedan när vi, som bor knappt 3 mil utanför huvudstaden, hade skitvatten när till och med min mammas 100 år gamla soldattorp mitt i den sörmländska skogen njöt av det kommunala finvattnet.

Men no more! Nästa vecka. Äntligen.


Man gillar ju panoramainställningen i nya telefonen dårå.

tisdagen den 18:e mars 2014

Förtorkningsmagi.

I begynnelsen av denna här blogg plågade jag er en jul med en oändlig rad bilder av en julblomma i olika stadier av död. Dessvärre tvingas jag göra om denna manöver i år också. Jag kan bara inte få nog av döende blomster.




Nike to the Air to the motherfekking Pegasus.

Mina skor kom till slut och revolutionerade min värld, I tell you. Jag har sprungit varje dag förutom två de senaste 10. Jag som skulle promenera, at best. Jag som hatar allt vad träning/motion heter och blir trött av bara tanken. Som i princip försonats med att jag säkert förlorar ett par år på den här obändiga oviljan till träning, men so be it. Jag plågar mig inte frivilligt.
Jag fick mina skor och andra dagen jag var ute så kändes det, alldeles på riktigt, som om skorna ville springa. Jag tänkte så: det känns som att skorna vill springa. Så jag provade lite, tänkte att jag kanske klarar några hundra meter innan jag kollapsar, om jag har tur. Det visade sig att jag kom två kilometer innan jag klappade ihop. Så imponerad av mig själv blev jag att jag provade nästa dag igen. Och så har det hållit på. Idag sprang jag 3,7 km och hade nog klarat 4 om det sista jag gjorde inte varit öns i särklass brantaste backe. Typ 40 grader säkert.

Japp. Det hela är fortfarande något surrealistiskt. Plus att jag idag lyssnade på Lady Gaga hela vägen. Vem är jag?

Här får ni ett par andra skor som jag också haft på mig idag. För första och/eller sista gången får ni gissa själva.


fredagen den 7:e mars 2014

Hej, vad gör ni?

Sitter ni inte och kollar på "A young doctor's notebook" på HBO Nordic? Varför inte det? Gör det.


torsdagen den 6:e mars 2014

Och;

Obs! att jag även eventuellt kommer att få perfekt hy, fast b-kupa, storlockigt hår och några år tillbaka när skorna kommer.

De bortom all rim och reson efterlängtade skorna.

Mina puppor ba:
"Jarfalla, Sweden. 06.03.2014, 7:10 Out for Delivery"

Peppen!

(Det är osäkert exakt VAD för underverk jag förväntar mig att dessa skor ska utföra, bara ATT det kommer att ske. Eventuellt ökar min kondis samt minskar mitt midjemått ca 20% av blotta anblicken, något sånt tänker jag mig. Känner att det kanske behövde klargöras, det där.)
























onsdagen den 5:e mars 2014

Tex: hur gör man för att inte dö av pastabrist?

(Alltså, den här headern. Måste verkligen åtgärda den.)

Jag har börjat med laktos- och glutenfri kost i ett försök att få bukt med de galopperande eksem som täcker ca 80 % av min kropp just nu och håller mig vaken om nätterna. Det går än så länge okej. Laktosen är inte så svår men gluten däremot. Har mer än några gånger stått handfallen i kylskåpsdörren och inte riktigt vetat varken hur eller vad. Så har ni några tips eller idéer eller erfarenheter som kan komma en rookie som mig till gagn, knock yourselves out i kommentarsfältet. Alla tankar kring detta välkomnas!

We will never be royals.

Det lunkar på. Jag hänger med Junior, väntar otåligt på mina in absurdum genomtänkta skor (som enligt UPS i skrivandets stund är i Danmark, yey), har släppt på min träna-guard och låtit A instruera mig i ett par sjukt jobbiga övningar som jag kan företa här hemma på golvet efter alla promenader jag tar och i framtiden ska ta i mina genomtänkta skor och i gengäld precis hetsätit med matsked en bit prinsesstårta med chokladmoussebotten som grannen donerade till oss nyss.

Vi har varit på slott. Hela världen var en oändlig räcka av gråtoner men vacker ändå.

Vi och de fyra närmaste firade A's 30-årsdag och drog runt ett dygn bland flyglar, gustavianska soffgrupper, kakelugnar och kristallampetter.


Vissa av oss red häst.

Frossade i det fantastiska påfundet afternoon tea.

Flera sorters mousse. Mitt på blanka eftermiddagen. Tänka sig.

En korg med öl, en bastu och brygga med utomhusjacuzzi som ångade i diset. Sedan champagne och fyra-rätters och en alldeles egen matsal.

Ett rum med utsikt mot sjön och jag insåg att jag får lite för lite av dimma och knotiga träd. Och afternoon tea förstås.

fredagen den 21:e februari 2014

Syblogg.

Jo men med Johannas pepp kan jag väl syblogga lite.
Min mamma gav mig en overlockmaskin i födelsedagspresent (!) och den har revolutionerat min sömnad, I tell you.
Jag ÄLSKAR den. Det går sjukt snabbt, den skär och viker och kokar i princip kaffe själv och dessutom ser det proffsigt ut. Så:

Bebisbralla. Ur Jenny Hellströms "Sy! Urban Collection". Gjorde storlek "6 mån" men trots att Junior har två månader kvar dit är byxorna lite korta i benen tycker jag, så det är ett tips om man vill testa.

Till brallan finns en hoodie också. Den gjorde jag däremot i stl "1 år" och den sitter som ovan visar på min 4 månaders korv. Så förutom att storlekarna är lite virriga så gillar jag mönstrena plus att hela boken är superfin och sjukt inspirerande!

Gjorde en till hoodie för att göra om, göra rätt med de små misstag jag gjorde med den första. På den här hittade jag på nya misstag men den blev ju ganska fin ändå, tycker jag.

I Hellström-boken finns också ett enkelt mönster på en herr t-shirt som sitter sjukt snyggt, skulle det visa sig. "Jag vill ha samma som pappa", sa Knappen och fick en likadan tisha med mönster hämtat från Inger Öbergs "Mönster och konstruktioner för barnkläder" (som är en rätt bra men otroligt torr och färglös historia).
Under etiketten Verkstan presenterar hittar man sånt jag pysslat med tidigare, om man vill. Fortsättning följer. Hej!

torsdagen den 20:e februari 2014

Spretigt inlägg om att eventuellt försöka komma tillbaka hit.

Tänker kanske varje dag på att jag vill blogga igen, men när det varit tyst ett tag framstår det mesta som jag kan tänkas ha att säga just nu som ganska meningslöst. Jag kan ju blogga om att jag syr som aldrig förr, att alla i familjen fått nya kläder de senaste veckorna.
Jag kan ju blogga om att jag skulle köpa nya skor att superpromenera i, ett par löparskor till och med, men att valet av sko har exploderat ut ur alla tänkbara proportioner och nu framstår som ett livsavgörande beslut som blivit näst intill omöjligt att ta. I morse innehöll 6 av 7 flikar i min webbläsare olika alternativ och medan jag bläddrade mellan dem och febrilt väntade på någon slags magkänsla stegrade sig köksklockans tickande till kyrkklockevolym och domedagen började släpa sig nerför vägen.
Sen var det de där självporträtten jag skulle ta efter att ha drabbats av nostalgi. Jag tog faktiskt några, gjorde en pastisch på mig själv men jag såg gammal ut! Haja det. Jag brukar inte ha så mycket åldersångest men det var någonting med pannan, något som bara gjorde mig deppig. Kan möjligtvis  ha något att göra med att jag inte sovit en hel natt på snart 5 månader, i sann spädbarnsanda, men å andra sidan brukar A nu för tiden använda ordet "väderbiten" när han beskriver mig. (Obs! att han däremot tycker att det är "jättefint" och inte typ... säger det som något dåligt. Han är ju inte ett svin.) Det känns fint. Men de där bilderna. Gammal och sliten, tyckte jag.
Men nu har jag bestämt att jag ska skita i det. Jag ser väl ut som jag ser ut, herre gud, och är dessutom inte 20-nånting längre. Så. Här bild på pannan men inte minst på hemmasydd tröja:


Jenny Hellströms bok "Sy! Urban Collection". Sån jäkla inspirationsbomb. Skaffa den och sätt igång bara!

(Plus: har nu även beställt skor. Custommade från NIKEiD. Slutet gott, allting gott.)

lördagen den 15:e februari 2014

Kockarna och praoeleverna.

Röstar i Genusfotografens tävling om årets sexist  och kommer apropå de nominerade krögarna att tänka på min första prao. Jag och min bästis Helene praoade tillsammans på en restaurang i förorten vi växte upp. Den var fint belägen på en brygga, segelbåtar låg förtöjda i långa rader utanför. Krögaren var en social och allmänt känd figur i området och jag gissar att säkert en halv generation av den här förortens ungar haft sitt första möte med arbetslivet i hans kök. Jag har ett par men väldigt tydliga minnen från den där praoveckan. Ett är från när jag fick göra skagenröra till lunchen och ställdes framför hinkar av majonäs, créme fraiche och räkor och måtten gavs inte i dl eller liter utan i nävar. Ett annat är en ögonblicksbild, nästan som ett foto, av hur jag kommer ut ur köket och går mot lunchbuffébordet och uppfylls av en känsla av att vara i kontroll, att jag vet vad som ska göras och att jag kan göra det. En känsla av att vara stor, att ha en uppgift.
Jag minns också hur man skämtsamt inför praoveckan talade om för oss att kockar inte tänker på annat än sex. Vem som sa så vet jag inte, men vi fnittrade, hade antagligen ganska nyligen börjat fatta vad sex egentligen innebar och att det i någon avlägsen framtid även skulle kunna innefatta oss. Båda två var fortfarande flera år ifrån att förlora oskulden, eller ens gå längre än Ryska postens långtradarkyss.
Och jag minns inte skämten men jag minns att de kom och att vi fnissade sen, i köket under den där veckan, så klart vi gjorde. Vi var två småtjejer i ett kök fullt av män och de skojade med oss. De skojade med oss som om vi var stora, såg oss. De såg oss så tydligt att vi till och med fick med oss varsin gurka hem "att öva på". Och vi fortsatte fnissa, med gurkorna brännande i ryggsäckarna, förlägna, generade och kittlade på någon diffus punkt vi ännu inte själva kunde sätta fingret på.
Och det var det. Det var det där med gurkan, som vi klämde runt så att det skulle se ut som om den var... "övad på". Det var bara det, tänker jag, skämten och gurkan.
Vi gick i 7an, tänker jag sen. 7an. Och man såg på oss så, som två lovliga mottagare av sexuella anspelningar och sexistiska skämt, och vi... vi var 13 och försökte passa in i den här vuxenvärlden för allt vad den alldeles för stora köksrockens tyg höll. Det var i början av 90-talet. Vi var barn.
Nu har det gått nästan 20 år och jag har egna barn och skulle något av dessa barn bli föremål för ett enda av de där till synes harmlösa skämten skulle jag bli galen. För det spelar ingen roll att det bara var ord, det spelar ju ingen roll att det "bara var skämten och gurkan", att ens försöka hävda överdrift och därigenom förflytta ansvaret till oss. Vi var 13. Punkt. Det borde ha räckt.

Har knappt tänkt på det här under de där 20 åren. Tänker på det skitmycket nu.